Idag hamnade jag i en situation jag oroat mig för ett tag, och vet ni vad? Jag brydde mig inte ett dugg!!

Oron började när jag började leta bulle på riktigt . Jag var rädd att inte bli tagen på allvar och att folk skulle tror att jag inte var kapabel till att ta hand om en hund, allt på grund av mina ansiktspiercingar. Det låter kanske konstigt för den som inte själv har några, men man blir faktsikt diskriminerad så min oro stod på en stadig grund från de tillfällen jag blivit nekad jobb eller blivit kränkt i andra sammanhang.
Efter många om och men vågade jag mig på att ringa till Sarie och vi pratades vid några gånger i telefon. Så kom samtalet där hon tyckte att vi skulle komma till Södertälje för att träffa henne coh valparna.
Jag blev jätteorolig att hon inte skulle tycka att vi var seriösa, så jag låg vaken några nätter och funderade på om jag kanske skulle skicka en bild eller förklara att jag har skrot i ansiktet så hon var förberedd. Men det gjorde jag förstås inte. Hela vägen dit var jag nervös och ångrade att jag inte berättade innan, det hade ju inte varit så kul att åka dit för att bli nobbade.
Men allt gick som smort och det var inga problem!

Så idag var jag och Hiro på stan tillsammans, och framför oss går en kärringjävel i 50-års åldern med en man. Vi gick en bit bakom men jag hörde ändå klart och tydligt vad de pratade om. Så efter att kärringen vänt sig om och tittat på oss säger hon till sin man att det inte är konstigt att hundar blir aggressiva om sånna ansvarslösa människor som jag kan skaffa en. Hon fattade inte att jag hörde vad hon sa så hon fortsatte med utläggningar om att 17åringar som lägger alla sina pengar på att sätta hål i ansiktet inte vet vad det innebär att uppfostra en hund. Då kommer såklart en mötande hund och Hiro börjar med sina kanariefågels/chewbakka ljud som betyder att han vill hälsa. Tanten framför hoppar till och säger till mannen att det är bäst att de skyndar sig iväg för att jag inte har någon kontroll på kamphunden. Han drog inte ans i kopplet. Han gick fint bredvid mig och gjord ett kort ljud.
Konstigt nog blev jag knappt arg! Jag tyckte mest synd om kärringen som var så oroad över mig och aggroHiro. Ärligt talat tyckte jag det hela var rätt komiskt och hade inte lust att förklara för henne att jag faktiskt kan ha piercingar och ändå vara ansvarsfull. Jag behöver inte förklara mig för andra för att få deras respekt. För jag bryr mig inte vad andra tycker längre! :)

Så här har ni oss - matte 22 år gammal,  piercingar och säkert massa anda fel & Hiro, den blodtörstiga kamphunden.



PS. Husse är inte bättre han, en sån där kille som lyssnar på dödsmetal och säkert sitter vaken uppe hela nätterna och biter huvudet av fladdermöss och kattungar!